Sparrisodling i Provence

Jag la mig klockan 19.30 igår. Totalt färdig. Utmattad. Efter nästan två timmar satte jag på tv:n. Zappade, till TV5, inte kanal 5 utan TV cinque, fransk TV. Brukar ibland kika på den, lyssna, för att hålla min slumrande franska vid liv. Det handlade om någon katastrof på Haiti. Jordbävning. Det lät ganska illa. Idag, på morgonen, förstod jag att det var riktigt jävla illa. En stor katastrof. Läskigt. Jag gillar katastrofer men inte på det sättet. Jag tog illa vid mig. Verkligen.

Man förvånas ibland över människor. Alla är inte som man tror. Det du ser är inte alltid det du får. Fascinerande. På så sätt har jag idag fått höra om både demoner, dödsångest och sparrisodlingar i Provence. Allt från en och samma person. Med titeln Direktör. Sug på den. Svensson!

Inte konstigt att man ibland kan känna avundsjuka på den som vaknar varje morgon, nöjd med att bara kunna vicka på tårna. Så enkelt. Jag kan vicka på tårna. Varje morgon. Det räcker inte.

Jag har pratat väldigt lite om min karaktärsprövning. Den har gått sådär. Sådär betyder att den har gått åt helsike. Ett glas vin i förrgår, en öl igår och idag tre glas vin, en öl, ett glas dessertvin och en öl till. Skit samma. Jag har ingen karaktär. Men jag är inte beroende. Inte helt beroende. Bara lite. Men mest tyckte jag att det blev lite fånigt. Att av princip säga nej till något som man egentligen ville ha. Jag tycker inte om principer. I alla fall inte alla principer. Och när jag själv har skapat principer, som jag inte tycker om, då måste jag väl också kunna rasera dem. Eller?

I alla fall har jag haft en trevlig kväll. Mycket. Jag har en god vän i Stockholm.

Nu skall jag...rasera lite principer

Farväl principer!