Idrott som vaccin

Jag har tänkt på det idag. Idrotten kan användas som ett vaccin. Vaccin mot att tänka för mycket. Vaccin mot att känna efter för mycket. Vaccin mot att känna efter vad som inte är bra. Du behöver troligen inte idrotta själv. Du kan ägna dig åt andras idrott. Men effekten är nog klart störst om du idrottar själv.

Jag slutade med mitt seriösa idrottande våren 1989. Innan det hade jag aldrig mått dåligt. Inte som jag visste om i alla fall. Jag visste knappt att man kunde må dåligt. Jag visste inte heller hur man hanterade motgång. Trodde att motgång bara skulle sopas under mattan. Snabbt, innan den blev synlig. Men jag lärde mig sen att allt behöver inte alltid gå som på räls i livet. Jag lärde mig det med start 1989. Jag lärde mig det den hårda vägen skulle man kunna säga. Utan att överdriva.

Nu vet jag att idrotten är ett vaccin som fungerar.

Men idag har det inte handlat om idrott som vaccin, inte alls. Det har bara handlat om idrott! Min David har spelat fotbollscup. Från åtta på morgonen till fyra i eftermiddag. Hans lag gick till final men förlorade (1-2). Som far och som förälder skall man ligga lite lågt. Inte uttala sig för mycket. Så jag är tyst. Jag säger bara att han var väldigt bra. Mer säger jag inte :-)

Jag har också idrottat! Tenniscomeback efter en tids "armbågsont". Jag borde inte spelat men kunde inte låta bli. Jag hade ont, men det blev inte sämre. Vi vann. Det är viktigt för mig att vinna. Mindre viktigt nu än då. Före 1989.

Blev störd i sinnet. Hur kan någon finnas och inte finnas på samma gång? Har ni någon gång funderat över det? Inte? Kanske på grund av att det låter konstigt, omöjligt eller bara väldigt abstrakt. Finnas och inte finnas. Jag har pratat om det förut. Men jag finns. Absolut. Eller i alla fall finns jag. Men finns jag verkligen? Tänk om jag inte finns. Tänk om JAG inte finns. Men ändå finns jag. Egentligen var det inte alls det jag tänkte på. Jag tänkte inte på mig själv. Faktiskt. Men jag kom på det nu. Tänk om det är JAG som inte finns.

Jag har förresten inte fått svar ännu från min mentor. Så jag vet inte om min mor skall få läsa bloggen eller inte. Troligen blir svaret nej. Eller troligen blir svaret att jag själv måste bestämma. Min mentor är jobbig. Ställer krav. Ifrågasätter. Och tvingar mig att bestämma. Nästan som en riktig mentor. Min mentor finns. Inte utan att finnas. Utan finns bara. Men det är ingen riktig mentor. Det är en...gåsunge! Typ.

Vi har sett film nu. Tova o jag. Läskig som vanligt. Bra. Den hette "Obsessed". Temat, ungefär som "Farlig förbindelse" om ni minns. Med kaniner som koktes. Filmen slutade lyckligt. Den onda dog.

Idag skall jag avsluta med att "hissa & dissa" lite. Det har jag sett i min dotters blogg att man skall göra. Det gör bloggare. Idag hissar jag:

- Roger Federer (som vann igen)
- Mig själv och min dubbelpartner från Sjövik (som vann i tenniscomebacken)
- Min son och hela hans lag som kom till final idag

(som ni märker är det mycket idrott i huvudet idag)

Det finns massor av saker att hissa i övrigt - men det blir en hur lång lista som helst i så fall.

Istället dissar jag lite. Jag dissar:

- Pappersväggar
- Tekniken, när den inte fungerar (jag skulle nämligen kolla på en grej på datorn förut, på en icke-kändis som inte alls är känd utan snarare isåfall en "falsk kändis", som var på TV, men det gick inte att se)

Jag kan dissa fler saker, men samma gäller här - listan blir för lång.

Det är tid att sova. Godnatt Roger Federer (tänk på att idrott är ett vaccin) Godnatt alla krävande mentorer och godnatt mor. Även om du inte läser min blogg hoppas jag att du sover gott! Kanske sover du till och med bättre om du INTE läser min blogg.