Rastlöshetens lov

Nej, idag är ingen rolig dag. Den segar sig fram. Den började tidigt, och ganska bra, bortsett just från att det var så tidigt. David spelade innebandymatch kl. 08.00.

De vann igen. Har bara förlorat en match, sedan David började. Man börjar nästan kunna tro att de är duktiga. David gjorde (för en gångs skull) inga mål men två fina assist som det heter. Serverande passningar!

Sen har inte mycket roligt hänt. Och känslan är mest trötthet och rastlöshet. Lyssnade igår på en ljudbok där författaren hyllar långsamheten. Som en reaktion mot det snabba, effektiva och uppkopplade betonade han vikten av att bara "vara". Skulle man kunna förenkla med att säga. Så idag får väl jag hylla rastlösheten.

Till saken hör att jag är så förbannat trött så jag orkar ändå inte göra så mycket. Det enda jag vill göra är att spela tennis. Och det kan jag inte! Djävla arm-jävel! Den blir bara sämre känns det som.

Tänk om man skulle hoppa av. Inte hoppa av som att hoppa av tåget när det går i 240 km/h så att man dör. Men ändå hoppa av. Hoppa av som att hoppa av tåget som bara går och går och går. Vad är egentligen meningen med att bara åka med. Vart är man på väg? När stannar man och varför?

Men så enkelt är det inte. Genom att åka med på tåget får man också uppleva mycket som är bra. Mycket som man vill ha får man ha. Men om man hoppar av. Vad får man då?

Jag har blivit ganska bra på pingis med vänsterhanden. Det är nog det bästa med denna dagen. Jag skall strax ta revansch på Tova, för hon har blivit otäckt bra. Men jag har bättre vinnarskalle!

Men bäst är jag nog på att åka med - som så många andra medåkare. Medelmåttiga medåkare. Är jag en av dem?