Skrivkramp, OS och Skavlan

Nu förstår jag hur det kan vara. Tänk om jag skulle tjäna mitt levebröd på att skriva. Och så kändes det så här. Jag vet inte vad jag skall skriva. Jag har skrivkramp. Det finns naturligtvis massor att säga. Jag har alltid mycket att säga. Men jag har inget att skriva här. Just idag. Eller så är jag bara trött. Ofokuserad.

Småkikar på TV. Skavlan. Som har blivit så oerhört populär. Patrik Sjöberg är gäst. Och nu någon norrman som pratar om arv och gener och svartsjuka. Han verkar smått galen. Programmet är bra. Jag tittar väldigt lite på TV. Det finns de som tittar ännu mindre än jag. Men de flesta jag känner tittar nog mer på TV än vad jag gör. Faktiskt. Jag har börjat titta allt mindre på TV. Men jag gillar att se på dokumentärer om sjukvård, akutvård, katastrofer och sånt. Det tittar jag gärna på. Med skräckblandad förtjusning. Det sitter i sedan jag gjorde lumpen. Jag var sjukvårdare då. Fick en bra utbildning och blev duktig på att ta hand om svårt skadade och sjuka. Praktiserade på sjukhus och fick bland annat ta hand om en man som sågat av sig armen med motorsåg. Det var spännande. Mest chockad var hans vän som var med. Mest fick jag ta hand om honom. Men jag minns än idag hur otroligt LÅNGSAMT det kändes. Tiden då jag väntade på läkaren, som aldrig kom, tyckte jag. Tiden då jag var själv med mannen i ett rum på sjukhuset. Den stunden glömmer jag nog aldrig.

Efter lumpen gick jag ofta runt och hoppades att något skulle "hända". Att jag skulle hamna mitt i en olycka, katastof eller något. Jag nästan sökte faran. För att få praktisera min sjukvård. Men inget hände. Så nu har jag nog glömt det mesta. Men programmen på TV gillar jag.

Idag börjar OS. Det är lite skrämmande för jag är helt ointresserad. Totalt ointresserad. Konstigt. Förr var OS viktigt för mig. Inte nu. Helt oviktigt. Sommar-OS är roligt. Då ser jag friidrott framför allt. Men jag skall kolla lite på konståkning. Det tycker jag om att titta på.

Plötsligt börjar skrivkrampen släppa. Nu kan jag skriva massor :-) men nu skall jag kika och lyssna på Skavlans sista gäst; Norah Jones.

Herregud, jag glömde ju säga igår! Malte har gått massor. 12 steg, 15 steg...om igen, och igen. Men han vet ännu inte att han kan gå. Snart vet han och då lär han gå ännu mer. När man vet att man kan gå, då går man. Så är det. Inget ni tänker på, som vuxna. Men om ni tänker efter så vet ni att ni kan gå. Därför går ni. Hade ni inte vetat hade ni troligen krupit istället. Som Malte. Han är en snabb krypare.