Plyschhundar, mardrömmar och vinter i Köpenhamn

Så går det när man inte bloggat på snart två dygn! Då hinner det hända massor av konstiga saker. Irriterande saker, läskiga saker och att jag nu är tillbaka där allt började. Jag tar det från början. I går morse, söndag, kl. 04.30 vaknar jag av en, eller flera, ilsket skällande eller snarare bjäbbande PLYSCHHUNDAR. Hur fan kan någon överhuvudtaget låta sina plyschhundar springa ute och skälla kl. 04.30 en söndagsmorgon? Jag orkar inte ens skriva om det.

Natten till idag, ungefär samma tid, troligen på grund av incidenten med plyschhundarna natten innan, vaknade jag återigen. Mitt i en läskig mardröm. David, min lille David, var plötsligt borta. Mitt under en skogsutflykt med skolan. Hur sjutton kunde det hända? Det var så verkligt. Jag som verkligen älskar att drömma fick plötsligt min favoritsysselsättning förstörd på grund av läskigheten i innehållet. Orkar inte skriva mer om det heller. Huuuhh...vaknade men försökte sen somna om för att få drömmen att sluta lyckligt. Men jag kunde inte somna. Som tur är finns David hemma i tryggheten. Jag har kollat.

Idag är allt mycket bättre. Befinner mig i Köpenhamn. Ett vintrigt och kallt Köpenhamn. Har nog aldrig varit i ett så vintrigt Köpenhamn förut. Det var här allting började. Det var här, på samma hotell där jag sitter nu, som mitt bloggande startade. Tack Köpenhamn. Säger ni förstås. Alla ni fyra, fem (?) trogna läsare. Jag säger detsamma. Tack Köpenhamn. I jämförelse med bjäbbiga plyschhundar och läskiga mardrömmar står Köpenhamn mycket högt i kurs. Köpenhamn står sig ganska högt i kurs annars också.

Imorgon är jag i Skåne. Där drömmer jag garanterat inga mardrömmar!