Idag talade vi om rymden när vi åt lax. Vi hann prata ganska länge. Det tar nämligen väldigt lång tid för en viss 8-åring att äta upp. Speciell när det är lax. Vi pratar aldrig om rymden annars. Tänk att det verkligen är oändligt. Rymden tar aldrig slut. Aldrig. Visst är det konstigt? Man är van vid att allt har ett slut. Men inte rymden. Inte universum. Det är oändligt. Oändligt. Utan slut.
Tänkte inte på det då men tänker på det nu. Det finns rymdtapeter. Tapeter med avbildad rymd. Stjärnhimmel, planeter och rymd. Jag undrar om rymdtapeter möjliggör oändliga drömmar. Drömmar utan slut. Fast det finns väl inte. Drömmar har väl alltid ett slut. Eller?
Tänk om man skulle ta och köpa en stjärnkikare. Bara för att kunna få bättre grepp om oändligheten. Fast tänk om det är tvärtom. Tänk om man istället får sämre grepp om oändligheten när man studerar den närmare. Fast varför skulle det vara så?
Det känns lättare att prata om rymden än om andra saker. Kanske för att rymden inte betyder något för mig. Inte känslomässigt. Kan tyckas märkligt men faktiskt betyder rymdtapeter mycket mer för mig än rymden i sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar