112, på liv och död

Ytterligare en sak som jag är besatt av; Akutsjukvårdsprogram på tv, katastrofdokumentärer och liknande. Ända sedan min militärtjänstgöring, som jag gjorde just som sjukvårdare har jag varit sådan. Så nu ligger jag bänkad i soffan, inte helt frisk ännu. Ser på 112, på liv och död, en ny dokumentär. Jag tittar med skräckblandad förtjusning. Pulsen går upp, jag blir stressad men kan inte låta bli. Jag önskar ibland att jag valde annorlunda. Att jag blev ambulanskille. Jag hade nog varit en annan människa. Inte en annan männsika förstås men med andra värderingar och prioriteringar. Troligen hade jag sovit bättre när jag väl fick chansen. Eller inte. Så är det med val man aldrig gjorde. Man vet faktiskt inte hur det hade blivit eller varit. Man kan bara anta och tro.

David har blivit smittad. Inatt kräktes han nästan hela natten. Stackaren. Den lilla spinken, som inte har så mycket att ta av. Tova mår också dåligt, men kräks inte. Som jag alltså. Nu väntar vi bara på att ex-fru skall börja kräkas. En gång, för många år sen, långt före barnen fanns, säger ryktet, kräkte jag ner hela badrummet. Inte på grund av magsjuka. För ex-fru, som då var blivande fru, och senare ex-fru, betonade jag senare på natten att det INTE var jag som hade gjort det. Hon betonade lite irriterat att det var JAG som hade spytt ner hela badrummet. Jag nekade. Minns faktiskt inte så mycket men det kan väl inte ha varit jag? Fast vem var det då :-)

Nu, ljudbok, min nya "kvälls-komma-till-ro-strategi". Det fungerar faktiskt riktigt bra. Ofta somnar jag innan jag lyssnat färdigt. Varje CD är i och för sig väldigt lång men ändå. Att jag sen vaknar igen är en helt annan sak. Det kan vi ju inte klandra ljudboken för, eller?