Malte har åkt ambulans

Inget att vara jätteglad för men Malte har åkt ambulans. Det var igår kväll, när vi äntligen skulle få sitta ner en stund och ta en kopp thé och en smörgås. Klockan var 21.00 (ungefär) och Maria hade inte ens ätit middag. Jag hade kört hem båten från Alhammar och Malte var magsjuk.

Då hände det som inte får hända! Malte lyckades nå upp till diskbänken och välta ut en hel kopp full med skållhett thé. Som tur var hade jag i alla fall fått i lite (tyvärr allt för lite) mjölk i koppen.

Han fick allt över sig. I ansiktet, på halsen, på bröstet och ner över ryggen.
Han gallskrek såklart och blev snabbt ilsket röd. I all hast kunde vi inte komma ihåg numret till sjukvårdsupplysningen och samtidigt kände vi en oro så vi ringde 112. De tyckte uppenbarligen att det var ganska allvarligt så de sände genast en ambulans med blåljus. Såhär i efterhand troligen något överdrivet. Jag gick sen in och hämtade grannen, som är IVA-syrra. Hon kom genast in och lugnade oss något. Vi baddade Malte med blöta handdukar. Stackars lille Malte.

Ambulansen kom väldigt fort och vi åkte till Östra. Där bedömde man skadorna som lindriga men smorde in Malte med en gel (Burnfree - som finns på Jula av alla ställen!), satte på kompresser och lindade in honom som ett litet paket med gasbinda. Sen fick han ligga där i en dryg timme innan läkaren kom och kikade på honom. Vi skickades hem igen utan synliga men.

F.N VAD SKÖNT!

Vi hann bli väldigt rädda såklart men insåg nog ändå ganska snabbt att det inte var så allvarligt eftersom inga blåsor uppstod. Nu vet vi att Malte är både längre och snabbare än vad vi hade hunnit ställa in oss på.

Idag är Malte opåverkad av denna incident. Han har bara samlat på sig "meriten" att ha åkt ambulans. Något som varken Tova eller David lyckats med på 14 (snart 15) respektive 9 år. Jag däremot har såklart åkt ambulans. Du & jag Malte.

PS. Han har däremot fortsatt med att kräkas och lever just nu på vätskeersättning. Suck för sjuka barn.