Alhammar som terapi

Det är påsk. Hörde på radio häromdagen att påskkärringen är utrotningshotad. "Påskkärrings-traditionen" har nämligen ersatts av traditionen att fira Haloween, och klä ut sig till monster och säga bus-eller-godis. Mer amerikanskt. Mer macho. Men lite synd kan jag tycka. Jag minns min dotters påskkärrings-stunder med glädje. Utklädd i förkläde, målade kinder, kvast och kaffekittel i koppar. Fast det är klart. David, och snart Malte, passar nog egentligen bättre som blodtörstiga Halloween-monster än som sockersöta påskkärringar.

Är i Alhammar nu. För första gången på tre (3) månader! Nytt vara-borta-från-Alhammar-rekord. Börjar tro att Alhammar borde stå med i FASS. Fast jag är glad att det inte gör det. Hade kanske blivit överbefolkat här. Jag mår i alla fall bättre än på länge.

Var lite rädd att kylan hade ställt till med djävulskap men allt verkar ha klarat sig. Här hade varit minus 24,6 grader som kallast. Det är kallt.

Här kommer en summering av påsken, so far:

hostande vattenkranar, kalla golv, möglig hammock-dyna, grillpremiär, Roddick VS Nadal (tre gånger!), lövkrattning, bastu varje dag, trädfällning, en Unimog, underbar vårdag, Bettan lägger nytt golv, Rolf är död, Lars, mullvadsinvasion, elda, basta, väldigt lite alkohol, mellanöl, akut godissug men inget godis hemma, Wilma, sill, storbonden opererad, Enebacken till salu, slänga och rensa, Viasat sport, korta promenader, deadline Venture Cup, trött och nästan inga ägg

Har lyckats nu med att sträcka mig i armen. Dum som jag är kan jag inte låta bli motorsågen trots att jag har en dålig arm. Nu har jag två dåliga armar. Ingen bra.

Sällan omnämnd, om ens någon gång, i min blogg, är mannen från Borås. Han brukar vara här men har skonat oss i påsk. Han kommer idag. Kanske får jag ostbågar. Jag hoppas inte. Kanske får jag något annat. I hope.

Önskar att varje helg vore lika lång som denna. Eller att jag fick vara ledig i cirka 18 vekor eller 22. Eller någonstans däremellan.